Karaokekillen, hundra ciao och ett kilo Merluzzo

Roms första snö föll förra veckan, jag vet inte om jag kommenterade det. Känns lite meningslöst när hela Sverige är i snökaos. Vi fick tre centimeter som försvann på fem timmar. Barn, ungdomar och till med äldre herrar blev helt fnatt och kastade snöboll vid busshållplatsen på morgonen. För mig såg det mest ut som slask, men det är klart, att om det är första gången på 25 år som taken i Rom är vita så är det speciellt. En amerikansk tjej som jobbar som lärare här berättade att eleverna, som aldrig sett snö inte ens fick springa ut från lektionen.. Kan tillägga att hon är uppväxt i Buffalo, Amerikas snow city.


Jag kommer som sagt bra överens med alla nya rumskamrater. Barbara som bott i mitt rum sin sista vecka i Rom har lämnat landet i tårar för att återvända till Peru. Lite sorgligt, men sånt är livet. Vi har haft många film och kortspelskvällar vi kan minnas, och jag är bjuden till Peru nästa vinter!

En av alla coinquilinis, "medinneboende", har jag inte sett förrän nu! Han arbetar tydligen utanför stan och när han väl sover här kommer han hem vid ett-tiden och lämnar vid åtta på morgonen. Han sover hos sin flickvän eller sina föräldrar mestadels och är aldrig här dagtid. Utom när han på tisdagar eller onsdagar kommer hem för att snabbt gå in i sitt rum, stänga dörren för att vråla italiensk karaoke i tre timmar. Först undrade vad det var för ett dåligt tv-program han såg, sen insåg jag att rösten var densamma. Jag började skratta till en början och gick ut på balkongen för att höra om det hördes ut. Italienska smörsånger, poplåtar och hip hop tolkat av tondöv eftermiddagssångare ekade mellan husen. Efter en timme skrattade jag inte längre.

Jag frågade de andra vad den där Alessio var för typ, och de frågade direkt om jag hört honom sjunga och började skratta själva. Hoppas han kommer hem när jag är i skolan, och inte ännu en gång då jag försöker plugga.

Är igång med gymmet igen. Det bästa är bastun och det sämsta är att man säger ciao kanske hundratjugo gånger på en timme. Först till personalen, sen ska man hälsa på ALLA i omklädningsrummet. Vadå, det är väl bara trevligt tänker ni. Men när jag hunnit byta om till första skon och sagt ciao kanske sju gånger, så är det någon som har tränat klart för dagen och ska gå. Då skriker han ciao så att alla hör och får en kör av kanske tio ciao tillbaka. Sen ska man ciaoa på alla som man sitter bredvid och tränar. Och när man till slut går efter att ha tränat munnen mer än kroppen är det dags att själv skrika ciao och få tio stycken tillbaka. Sen ska man bara säga hejdå till tjejen i kassan innan man hinner ut. Och så är det kul att alla har badrock och badtofflor. Hemtrevligt minst sagt.



Ett kilo Merluzzo har jag ätit i veckan också. Ordboken berättade att jag köpt torsk, vilken tur. Jag har ockuperat köket för att tina, dubbelpanera, steka och portionsförpacka all fisk. Det blev jättegott, och det visade sig att panerad fisk i bröd som en hamburgare är kanongott när man varit ute på helgen och kommer hem sent.

Till helgen far jag till Göteborg en snabbis och HOPPAS att färden går bra med tanke på allt väder.

Kalldusch och ventilationsproblem

Så här kan luften röra sig i en självventilerad kontorsbyggnad

beroende på planuppdelningen

Vaknade alldeles för sent idag. Jag snubblade in i en svensk kille och åt middag med honom och hans två svenska tjejkompisar igår kväll. Vad otroligt skönt det är att prata sitt eget språk! Allt går så mycket smidigare, och man kan verkligen lära känna folk på ett så mycket mer effektivt sätt. Alla nyanser, alla speciella ord.. skönt med språkpaus med andra ord.

Vi drog vidare till en privat fest, där jag ar garanterat yngst. Där fanns allt från konstnärer med stora frisyrer, till kostymherrar och tjejer i högklackat. Jag minns att jag fastnade i en konversation* med en 50-nånting kvinna som arbetade som domare innan minglet utvecklades till dans och porträtt av alla besökare på väggen. Jag gjorde två, och vet att en av tjejerna skrev bitterfitta på väggen. Just då verkade det som en kul idé, de andra trodde väl att det var namnet på personen.

Efter korvfrukost var det dags för söndagsdusch. Söndagsduschen är en vana jag utvecklat. När de flesta andra är och blir matade hos sina föräldrar utanför stan, när det inte finns några tider att hålla och när varmvattnet borde finnas, så passar jag på med en totalrengöring. Ansikte, fötter, hår.. allt! Sen kan man gå i handduk från badrummet eftersom man är ensam och göra en kopp kaffe.

Precis när jag hade schampo i hela håret och ansiktet, tvållödder som täckte minsta kvadratmillimeter på ryggen där det är svårt att komma åt... så tar vattnet slut! Fy helvete.
Först blev det ljumm t 20 sekunder, så jag väntade med tvåliga ögon på att det skulle komma tillbaka... men nej, det blev iskallt istället. En arm i taget till att börja med, det var såå kallt att det inte var tänkbart att bara ställa sig under, men jag var tvungen.

Garanterat vaken och med säkert lite duschcreme kvar i öronen spillde jag ut kaffet över den nyrengjorda spisen..

Sånt är livet. Resten av dagen har jag lyssnat på radio och gjort illustrationer till ventilationsarbetet med äkta skinn.

Nästa vecka har jag två till tentor, sen är det bara en kvar. Lycka till till mig själv.
Har fortfarande inte hittat en bastu eller simbassäng i närheten av nya lägenheten.

Så här rör sig luften i Sverige när det är kallt ute och man vädrar.
I Italien hade alla pilar varit blå, fönstret knappt gått att öppna och elementet fullt av kalluft förutom mellan 19 och 22 då lite vatten får det att rassla till.

36 timmar vaken och regnväder

Så länge har jag varit uppe. Idag var dagen för den stora examen! Som den tidsoptimist jag är tänkte jag att jag åtminstone skulle vara klar med min projektportfölj till midnatt. Klockan 03.15 började jag sätta ihop presentationen.

Högt över staden. Teatro Marcello(?) i bakgrunden

Efter att återigen ha väntat, idag fem timmar, på att få prata med proffessorerna var det dags. Då kom jag på att jag glömt modellen jag byggt av caféet och bokhandeln jag ritat. Modell var inget krav, men jag tänkte att det skulle bättra på mina betyg som ligger precis mellan A och B..

Det blev alltså B i sista projektet och sammanlagt betyg för allt slit med workshopar, hårsliteri, limbrännskador och "ursäkta men jag förstod inte riktigt": blev 27 poäng av 30. Helt nöjd!
Det var några som fick full pott, men det struntar jag i. Nu ska jag fira med chips och film innan jag somnar vid 21-snåret.


Ute regnar det, och såhär kan det se ut när vi är ute och upptäcker den tomma staden Rom som annars kryllar av folk.

Modeller: Barbara & Aina, Peru & Spanien

Museibesök inför restaureringstentan med Maria och Carlos

Plugg

De gamla marknadskorridorerna i Forum Trajanus

Carlos och Maria

Många korridorer, vrår, trappor och utkikspunkter

Äntligen internet!

Flyttlasset

Nu har jag flyttat till en ny, fräschare, större och mer central lägenhet. Det känns jättebra!
Jag bor tillsammans med sex andra; fyra italienare, en holländska och en peruanska.

Det är examensveckor och jag sitter parkerad vid mitt nya stora skrivbord dagarna i ända och ritar, bygger modeller och skriver uppsatser. Barbara, den peruanska tjejen jag känner från skolan bor tillfälligt i mitt rum tills hon flyttar hem. Hon hjälper mig bygga modeller och spelar spansk musik.

Min arbetsplats. Jag har ett till skrivbord som fungerar som avlastningsyta.
Mycket grejer blir det..

Vi bor alldeles intill järnvägen som leder till flygplatsen, så då och då blir det pratpaus mitt i en mening. Som tur är växte man upp nära en järnväg, så det är inga problem att sova.

Nya sängen. 120 cm istället för 90. Den gnisslar inte heller!

Den första tentan var hemsk! Ett muntligt förhör på tjugo minuter om restaurering på italienska. Jag var tvungen att redogöra för i princip alla stora händelser vad gäller utgrävningar och återuppbyggnad från 500-talet till nutid. När jag sa något fel fick jag en arg blick och professoressan frågade om jag verkligen var intresserad av ämnet. Min italienska är inte vad den borde vara, så jag fick rita en hel del. När jag inte hittade orden försökte jag på engelska, men fick bara en frågande blick till svar. "Min engelska är som din italienska", vilket jag tolkade som mindre bra. Med lite pluspoäng för att vara utlänning och försök till att verka jätteintresserad av ämnet lyckades jag skrapa ihop 26 poäng av 30. Inte dåligt! Vi firade första tentan på stammishaket Ai tre scalini med aperitivos och vin.

Födan består mestadels av blodapelsiner, bröd, pasta och pesto. Snabblagat och billigt! Apelsinerna från Sicilien, och särskilt de röda, är vinterns höjdpunkt.

Här pressas det färsk juice.